Braak-hypotesen
Den så kallade Braak-hypotesen presenterades år 2004 av Heiko Braak och medarbetare. Han menade att de förändringar i hjärnan som ger upphov till Parkinsons sjukdom sprider sig enligt ett fast mönster.
Braak beskrev dessa förändringar på sexgradig skala, där de första stadierna enbart innefattar förändringar i delar av hjärnan som styr luktsinne och tarmrörelser. Först i stadium 3 når förändringarna den del av hjärnan där dopamin produceras (substantia nigra), och det är först då de motoriska symtomen uppstår. Under de följande stadierna utvidgas förändringarna till allt fler delar av hjärnan, vilket leder till allt fler och allt allvarligare symtom.
Några år senare, 2007, kompletterade Braak och hans medarbetare sin hypotes med en teori om vad som sätter igång sjukdomsprocessen. De menade att Parkinsons sjukdom börjar genom att ett skadligt ämne, exempelvis ett virus, andas in genom näsan och därigenom påverkar hjärnans luktcentrum. När ämnet sedan sväljs ned, kommer det i kontakt med tarmen och påverkar på så sätt det hjärnområde som styr tarmrörelserna. Om hypotesen är riktig skulle den förklara varför försämrat luktsinne och mag-tarmbesvär uppstår långt innan de motoriska symtomen. Hypotesen brukar kallas ”the dual hit hypothesis” eller dubbelträffshypotesen.