Socialstyrelsens riktlinjer
Socialstyrelsens nationella riktlinjer för parkinsonvården innehåller rekommendationer om diagnostik, behandling av grundsjukdomen, symtomatisk behandling, kontinuerlig uppföljning och rehabilitering.
Riktlinjerna vänder sig till beslutsfattare och professionen inom området. Där står vilka behandlingar och metoder som är viktigast att satsa på eller avveckla. I riktlinjerna ingår rekommendationer, indikatorer, målnivåer och utvärderingar.
Mer om riktlinjerna
Här nedan finns en länk till en film om Socialstyrelsens riktlinjer.
Brister i parkinsonvården
Det finns brister i uppföljning, rutiner och rehabilitering när det gäller vården av parkinsonsjuka. De som har högre utbildning får i större utsträckning uppföljande besök än de med lägre utbildning. Det finns också skillnader mellan regionerna. Det visar Socialstyrelsens första nationella utvärdering från 2016. (pdf)
Skillnader i vården
Det finns stora skillnader i vilken vård man erbjuds beroende på var i landet man bor. Dessutom kan vården variera beroende på vilken specialitet läkaren har – neurologi, geriatrik eller allmänmedicin, och naturligtvis även beroende på den individuella läkarens kunskaper och erfarenheter.
Regionala skillnader
Variationerna mellan vilken typ av specialist patienter med Parkinsons sjukdom får träffa är stor mellan länen. Exempelvis visar en enkätundersökning som Parkinsonförbundet genomförde år 2010 att andelen patienter som får träffa en neurolog varierade från 96 procent till 52 procent mellan olika län. Undersökningen visade även på stora skillnader i hur ofta patienter får träffa sin läkare; generellt kan man säga att den som bor i en stor stad får träffa sin doktor oftare än den som bor på landsbygden. Det framkom även att patienter hade nekats behandling på grund av ekonomiska skäl, i alla län utom två.
För att råda bot på de stora skillnaderna i vården har man upprättat ett nationellt parkinsonregister. Med ett sådant register är det möjligt att ta reda på hur vården ser ut i olika delar av landet, att jämföra vilka behandlingar som ges och att standardisera vården så att alla patienter ges samma möjligheter.
Individuella skillnader
Efterfrågan på neurologer är stor. I Sverige har vi bara 30 neurologer per miljon invånare, vilket kan jämföras med 60 per miljon invånare i Europa som helhet. Bristen på neurologer innebär att många patienter istället sköts av en allmänläkare eller geriatriker, som inte alltid har den specialistkunskap om just Parkinsons sjukdom som behövs för att omhändertagande och behandling ska bli bästa möjliga.
Om man inte känner sig nöjd med eller säker på sin diagnos eller ifrågasätter den behandling man ordinerats kan man ha nytta av att träffa en annan läkare för att få en andra oberoende bedömning, så kallad second opinion.