Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som oftast drabbar personer över 55 år. I Sverige finns ungefär 20 000 personer som har sjukdomen. Något fler män än kvinnor får Parkinsons sjukdom, men i stort är könsfördelningen rätt jämn.
Sjukdomen innebär att nervceller, som tillverkar signalsubstansen dopamin långsamt försvinner. Därmed minskar nivån av dopamin i hjärnan. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra och när det blir för lite dopamin i hjärnan kan symtom som bland annat skakningar i kroppen och långsamma rörelser uppträda. Symtomen förvärras ju fler dopaminproducerande nervceller som dör.
Det finns idag inga läkemedel som botar sjukdomen, men det finns effektiva mediciner som hjälper till att kontrollera symtomen.
De allra första tecknen på Parkinsons sjukdom kan uppstå flera år, ibland flera decennier, innan de rörelserelaterade (motoriska) symtomen och kallas därför premotoriska symtom. Oftast är det dock först efteråt – med facit i hand – som det blir uppenbart att de tidiga besvären hörde samman med sjukdomen.
Till de premotoriska symtomen hör bland annat försämrat luktsinne, försämrad reaktionsförmåga, förstoppning, depression och REM-sömnstörning.
En teori om hur Parkinsons sjukdom uppstår som kan förklara de olika symtomen och när de uppträder är den så kallade Braak-hypotesen. Läs mer om Braak-hypotesen här
Man brukar dela in sjukdomsförloppet i tre faser: Under den tidiga fasen fungerar läkemedelsbehandlingen ofta mycket bra. Med tiden inträder fluktuationsfasen, då läkemedelseffekten inte sitter i lika länge, så att symtomen återkommer i perioder trots behandling, så kallat dosglapp. Nästa steg är komplikationsfasen, då besvären försvåras ytterligare och tillståndet svänger snabbt och ofta mellan nedsatt rörlighet, att kunna röra sig som vanligt och överrörlighet, så kallat on/off-fenomen. Symtomen kan då ibland uppträda helt oregelbundet, trots att man tar sin medicin regelbundet.