Allt började med en öm och värkande vänsteraxel som inte ville ge sig. Tack vare den sjukförsäkring som mitt företag har tecknat för alla anställda kom jag snabbt till en ortoped för att få en undersökning av den ständigt värkande axeln.
Frusen axel var den första diagnos jag fick. Det resulterade i en magnetröntgen, en kortisonspruta samt antiinflammatoriska tabletter. Jag remitterades även till behandling av sjukgymnast som gav både akupunktur och ultraljud.
Vid återbesök konstaterades att då inget hjälpt återstod endast operation för att skrapa fram rörlighet i armen. Min hustru hade vid det här laget börjat googla på mina olika symtom. Hon tyckte att hon sett att saker förändrats hos mig både när det gällde kroppshållning och rörelseschema. Hon trodde att besök hos en neurolog skulle vara rätt väg. Åter igen fick jag tillfälle att nyttja företagets sjukförsäkring för att snabbt få en läkartid. Efter ett kort samtal och en promenad i korridoren på Läkarhuset kom diagnosen: Parkinsons sjukdom - det var ingen tvekan att det var det jag hade.
Jag blev faktiskt inte chockad av hans snabba diagnos. Det kändes snarast som en repris av ett cancerbesked jag fått i min tidiga ungdom, som jag efter en operation senare blivit friskförklarad från. Läkarbesöket avslutades med att jag direkt skulle medicineras in på rätt dos av Madopark.
Jag åkte därefter hem för att informera min hustru om vad jag fått för besked av doktorn. Mycket av det hade hon ju redan anat genom att söka på Google. Nu återstod inte mycket annat än att avvakta medicineringens verkan. Jag hade fått en tid till ett nytt läkarbesök tre månader senare. Då skulle vi gå tillsammans för att båda få veta mer om hur framtiden skulle bli.
I detta skede hade jag ingen avsikt att informera fler än de närmaste om min diagnos. Barnen fick förstås veta. Själv försökte jag komma underfund med saker jag borde göra, innan jag blev sämre.
På jobbet berättade jag inte något. Jag kände visserligen av min stelhet till exempel när jag skulle resa mig från min stol. Då kunde jag få frågan av kollegier om jag var trött eller hade ont i ryggen. Men jag skyllde på annat. Jag hade precis tillträtt en chefstjänst och var mån om att göra ett bra arbete. Men jag märkte att arbetet blev tyngre och att jag behövde mer tid än vanligt för att utföra mina arbetsuppgifter. Jag hade aldrig tidigare haft problem med stress eller med att koncentrera mig. Nu började jag oroa mig för saker i förtid, saker som jag förut inte tyckte var speciellt jobbiga. Det kändes som om jag bara flyttade pappershögar fram och tillbaka. Privat i bekantskapskretsen höll jag också igen med information om min sjukdom. Jag hade svårt att berätta för mina vänner. Det känns som ett nederlag att inte längre vara fullt frisk.
Jag kan inte som tidigare åka skidor eller segla med grabbarna. Att hoppa iland från en segelbåt med en tamp i handen är inte längre möjligt, på grund av min stelhet och dåliga balans. Men skam den som ger sig. Jag har trotsat min stelhet och gick och köpte mig en riktig sportbil. Den kravlar jag mig nu i och ur. Hustrun och jag har också börjat med att gå en timmes promenad mest varje kväll. Jag känner att detta är mycket bra för mig, då jag mestadels sitter framför en dator på kontoret hela dagarna.
För övrigt går det dåligt med gymnastiserandet. Det var ju min avsikt då jag började med rehabträning på Stora Sköndal, att denna skulle ge mig motivation till träning. I samband med min halvtidssjukskrivning informerade jag mina medarbetare om orsaken till min sjukskrivning. Några kom därpå för att beklaga men andra sa ingenting. Vad ska man säga? Det kändes i alla fall skönt att ha gjort det. Men så länge jag fortfarande jobbar heltid känns det som om tiden inte räcker till för träning. Eller så är det något jag inte prioriterar.
Mycket av min kraft läggs fortfarande ner på arbetet. Jag ser dock en ljusning vad det gäller jobbet, då en nu pågående omorganisation troligen kommer att öppna upp för möjligheten till en avtalspension till sommaren. Tiden för min ordinarie pensionsålder ligger två år framåt i tiden.
Jag ser fram emot att då få mer tid för mig själv bland annat med behövlig träning i styrka och rörlighet. Men allt är inte bara träning utan mycket finns också att hämta med erfarenhets utbyten i diverse samtalsgrupper. Det var viktigt att under rehabkursen få träffa andra människor i samma situation som jag själv. Mycket hjälp finns där att få med expertis genom sjukdomens alla skeden. Många betydelsefulla svar på egna symtom har erhållits där. Något som diskuterades mycket var de olika medicinska behandlingar vi fått och av det förstår jag att min medicinering fungerar väl för mig och fortfarande är lågt doserad.
Christer, 62 år