Socialstyrelsens riktlinjer

Riktlinjerna vänder sig till beslutsfattare i hälso- och sjukvården, till exempel som tjänsteman, verksamhetschef eller politiker. Där står vilka behandlingar och metoder som är viktigast att satsa på eller avveckla. I riktlinjerna ingår rekommendationer, indikatorer, målnivåer och utvärderingar.

Rekommendationerna kan även ge dig som möter patienter vägledning i beslut om enskilda personer. Men utöver rekommendationerna måste du ta hänsyn till lagar och regler, individens särskilda förutsättningar och önskemål samt din egen professionella expertis.

Brister i parkinsonvården

Det finns brister i uppföljning, rutiner och rehabilitering när det gäller vården av parkinsonsjuka. De som har högre utbildning får i större utsträckning uppföljande besök än de med lägre utbildning. Det finns också skillnader mellan regionerna. Det visar Socialstyrelsens första nationella utvärdering från 2016. (pdf)

Skillnader i vården

Det finns stora skillnader i vilken vård man erbjuds beroende på var i landet man bor. Dessutom kan vården variera beroende på vilken specialitet läkaren har – neurologi, geriatrik eller allmänmedicin, och naturligtvis även beroende på den individuella läkarens kunskaper och erfarenheter.

Regionala skillnader

Variationerna mellan vilken typ av specialist patienter med Parkinsons sjukdom får träffa är stor mellan länen. Exempelvis visar en enkätundersökning som Parkinsonförbundet genomförde år 2010 att andelen patienter som får träffa en neurolog varierade från 96 procent till 52 procent mellan olika län. Undersökningen visade även på stora skillnader i hur ofta patienter får träffa sin läkare; generellt kan man säga att den som bor i en stor stad får träffa sin doktor oftare än den som bor på landsbygden. Det framkom även att patienter hade nekats behandling på grund av ekonomiska skäl, i alla län utom två.

För att råda bot på de stora skillnaderna i vården har man upprättat ett nationellt parkinsonregister. Med ett sådant register är det möjligt att ta reda på hur vården ser ut i olika delar av landet, att jämföra vilka behandlingar som ges och att standardisera vården så att alla patienter ges samma möjligheter.

Individuella skillnader

Efterfrågan på neurologer är stor. I Sverige har vi bara 30 neurologer per miljon invånare, vilket kan jämföras med 60 per miljon invånare i Europa som helhet. Bristen på neurologer innebär att många patienter istället sköts av en allmänläkare eller geriatriker, som inte alltid har den specialistkunskap om just Parkinsons sjukdom som behövs för att omhändertagande och behandling ska bli bästa möjliga.

Om man inte känner sig nöjd med eller säker på sin diagnos eller ifrågasätter den behandling man ordinerats kan man ha nytta av att träffa en annan läkare för att få en andra oberoende bedömning, så kallad second opinion.