Publiceringsdatum: 18 mars 2026
När Leif Hellgrens fru Birgitta drabbades av parkinsondemens, tvingades han ta sitt livs svåraste beslut: att flytta henne till ett särskilt boende. – Glöm inte bort dig själv för att på så sätt kunna hjälpa och vara ett verkligt stöd för din närstående, är Leifs råd till dem som befinner sig i samma situation som Leif gjorde för fyra år sedan.
Leif Hellgrens fru Birgitta hade arbetat som frisör i hela sitt arbetsverksamma liv. 2007 upptäckte hon att det började bli problem med att klippa. Det tog längre tid och då speciellt när det gällde barn. Leif sade åt henne att det naturligtvis var åldern som började spela in, men hon höll inte med.
Hon tog därför kontakt med företagshälsovården som skickade en remiss till neurologmottagningen vid Skaraborgs sjukhus i Skövde, och 2008 fick hon sin diagnos fastställd, att hon hade Parkinson.
Hur fortsatte ert gemensamma liv efter det?
– Eftersom Parkinson är en progressiv sjukdom som utvecklas över tid, och trots bra medicinering, behövde hon mer och mer hjälp. De uppgifter som vi alltid turats om med att fixa hamnade mer och mer på mig. Hemtjänsten var inte till någon större hjälp eftersom det bara blev en stressfaktor, och stress är något som en parkinsonsjuk person inte klarar speciellt bra.
Vilka kontakter hade du och din fru med hälso- och
sjukvården och vad gav det er?
– Vid ett besök på neurologen vid Skaraborgs sjukhus i Skövde informerade läkaren om att det kanske i framtiden kunde bli aktuellt med en kontinuerlig form av behandling (även kallad avancerad behandling).
I samma veva började Birgitta visa tecken på kognitiva problem. Flera minnestester visade att så var fallet.
– Konkret indikerade dessa väsentliga problem för min fru vad gällde klockan, ja, siffror överhuvudtaget. Därmed blev det också uteslutet med någon form av kontinuerlig behandling eftersom kognitiva problem ju är en så kallad kontraindikator.
Hur tog du detta? Vad hände inom dig?
– Demensproblemet tillsammans med utvecklingen av hennes Parkinson gjorde att uppgifterna för mig ökade ytterligare. Trots att jag var inne i en sorts bubbla, ett ekorrhjul, kände jag ingen tvekan om att självklart klarar jag det här.
– Jag har två söner, båda med familjer, och inom vår storfamilj har vi alltid varit mycket tighta och kunnat prata om allt. En dag kom båda sönerna hem och frågade om jag verkligen mådde bra. De hade sett att jag inte längre var den lugna, trygga och stabila pappa som aldrig stressade och som alltid hade tid över. Jag hade blivit en annan person. Vårt samtal blev en riktig spark i baken och jag började förstå att viljan – just här – är väsentligt större än förnuftet.
De tog upp frågan om Leif verkligen kunde ge den bästa vården till sin fru – deras mor – med tanke på hur han mådde.
– Jag tog kontakt med biståndshandläggaren i vår kommun och tillsammans med vad mina söner sagt och biståndshandläggarens kloka ord förstod jag att jag var tvungen att fatta mitt livs svåraste beslut, att flytta min fru till ett särskilt boende.
Hur fick du kraft att ta detta, ditt livs svåraste beslut?
– Det särskilda boendet ligger fint, i ett lugnt område inbäddat av lite skog vid sjökanten och Göta kanal går även förbi där. Det finns en fin promenadväg längs sjön. Det ligger också nära till där jag bor.
– Denna fina livsmiljö som det särskilda boendet skulle kunna ge min fru parat med den realitet vårt liv befann sig i gjorde att jag måste ta beslutet. Även om detta gjorde ont, ja mycket ont inom mig.
När Leifs fru väl hade flyttat in på det särskilda boendet kom det många tankar som for runt i huvudet. Tankar som ”hade jag inte orkat ännu lite till”, ”svek”, ”saknad”, ”tomhet” men även känslan av lättnad.
Leif ställde sig ofta frågan: Får jag verkligen känna lättnad?
– De här tankarna for runt i huvudet och det var något som jag inte upplevt tidigare. Jag har bland annat jobbat som stridspilot i flygvapnet och genomgått många fysiska och psykiska tester och varit med om nära-döden-upplevelser, men det jag kände nu var något helt annat.
Hur hanterade du dessa dina tankar och vad hände?
– Jag funderade. Men jag visste att det fanns något som hette Psykisk hälsa på vårdcentralen och tog därför en kontakt med vården. Jag fick prata med en dam som var utbildad demenssjuksköterska och hade vidareutbildat sig till att ha någon form av avlastningssamtal. Och det blev riktigt bra!
Hon förklarade för Leif att en flytt till ett särskilt boende är för en anhörig ”en av de största existentiella brytpunkterna man kan ha just som anhörig”. Under en tid samtalade de en gång i veckan.
Hur upplever sönerna att du mår nu? Har de fått igen sin trygga och närvarande pappa?
– De säger båda att det allra mesta av den far de alltid haft har de nu fått tillbaka. Detta då de inte längre upplever mig stressad och de säger till och med, att de ser att jag mår bra.
Hur är läget nu för hela er storfamilj?
– Nu, i februari 2026, har min fru bott på det särskilda boendet i fyra år. Samma år som hon flyttade firade vi vår 50-åriga bröllopsdag. Den dagen hade jag med mig en bukett som bestod av 50 röda rosor!
– När jag väl hade fått förklara för personalen om min frus Parkinson och vad det innebär med exempelvis dosglapp och en viss överrörlighet och jag märkte att de förstod vad det handlade om, har jag fått stort förtroende för personalen och jag känner mig trygg.
Nu har Leifs fru haft Parkinson i 18 år och demensproblem i cirka sex år. Han besöker sin fru minst tre gånger i veckan. Han har med samtalshjälp kommit till rätta med de tankar som for runt i huvudet när han fattade det svåra beslutet att bli tvungen att flytta sin fru. När Leif nu besöker henne vet han att vården är omhändertagande på ett bra sätt och att de verkligen kan vara tillsammans.
– Vi tar promenader när vädret tillåter. Sitter och håller varandra i handen. En stund tillsammans behöver inte innebära samtal. Tittar i album. Att bara sitta och hålla om min fru är också en form av kommunikation. När jag håller om min fru kan jag känna att hon slappnar av, lutar sig mot min axel och kan till och med slumra in. Det känns riktigt bra.
– Så när vi är tillsammans känner jag en stor värme och innerlig kärlek. Dessutom: Att aldrig glömma bort att min fru är den person som jag alltid har älskat.
Vilket råd ger du läsaren som måhända står i samma situation som du gjorde för drygt fyra år sedan?
– Lär dig så mycket som möjligt om Parkinsons sjukdom. Försök att, trots allt, inse att det fortfarande finns positiva saker kvar i livet. Men det allra, allra viktigaste som anhörig, glöm inte bort dig själv för att på så sätt kunna hjälpa och vara ett verkligt stöd för din närstående!
Text: Lennart Moberg
Foto: Anders Fasth