Publiceringsdatum: 27 februari 2026
– Det här är inte jämlik vård, konstaterar neurologen Mathias Sundgren under ett seminarium i riksdagen den 25 februari. Parkinsonförbundet som initierat seminariet vill lyfta frågan under valåret 2026.
Att parkinsonvården inte är jämlik är en rimlig bedömning. Mathias Sundgren har varit med och arbetat med Socialstyrelsens utvärdering av parkinsonvården från 2024-2025. Den visar att faktorer som ålder, utbildning och var du bor i landet påverkar hur ofta du får träffa en neurolog.
– Människor med kronisk sjukdom behöver uppföljningar, eftersom behandlingen måste anpassas hela tiden. Vi behöver, efter diagnostik, följa och behandla patienten, säger Mathias Sundgren.
Han berättar att enligt de nationella riktlinjerna bör hälso- och sjukvården erbjuda personer med Parkinson undersökning minst två gånger per år, hos en läkare med betydande erfarenhet av sjukdomen. Detta eftersom det är då som nödvändiga förändringar i behandlingen kan göras.
Något som är problematiskt är att ju äldre patienten blir, desto lägre blir återbesöksfrekvensen. Det finns fler exempel på ojämlik vård. Människor med högre utbildning har högre återbesöksfrekvens, män något högre än kvinnor och det finns också skillnader vad gäller människor som är mer eller mindre socioekonomiskt gynnade.
– Som företrädare för personer med Parkinson reagerar jag på att de äldsta, de sköraste, verkar få träffa neurologen minst. Tror vi att äldreomsorgen möter de behov som finns? Jag är ganska säker på att så inte är fallet, säger förbundsordförande Eva-Lena Jansson, moderator vid seminariet.
När det gäller Sveriges olika regioner är skillnaderna stora men det finns ingen som är i närheten av att uppnå målbilden. Sverige har betydligt färre neurologer i förhållande till befolkningen än många andra europeiska länder.
Personer med Parkinson behöver kontinuerlig uppföljning för att få rätt behandling och rätt förutsättningar till god egenvård. En bra inblick i hur detta kan göras ges av Sara Riggare, forskare som levt med Parkinson i över 40 år.
– Med rätt kunskap kan jag själv hantera sjukdomen på ett sätt som gör att jag inte behöver känna mig som en patient. I stället så kan jag ägna mig åt det liv jag vill leva, framhåller Sara Riggare.
Carina Hellqvist är parkinsonspecialiserad sjuksköterska och även hon betonar behovet av individanpassad vård och rätten att förstå sina rättigheter. Om det fanns parkinsonskola på fler platser skulle det göra det lättare att vara aktiv och självständig. Carina Hellqvist och Sara Riggare har nyligen utformat en studiecirkel i samma anda.
– Parkinsons sjukdom är komplex och symtomen förändras. Då behövs kontinuerlig utbildning, säger Carina Hellqvist.
I dagsläget är målet om två besök hos neurolog per år långtifrån uppfyllt och skillnaderna över landet är stora. Under seminariet diskuteras hur problemen kan lösas, i förhoppning om att riksdagsledamöterna av olika politisk färg ska ta informationen med sig och agera. Dessutom är det viktigt att de tar den vidare också till sina partikollegor med regionala uppdrag.
Det handlar bland annat om att satsa på att utbilda fler neurologer och fler parkinsonsjuksköterskor och att skapa fler parkinsonteam, där patienten sätts i centrum och får hjälp av alla de yrkesgrupper som behöver samarbeta för att möjliggöra en tillvaro med så hög livskvalitet som möjligt.
Professor Per Svenningsson visar ett filmklipp med två damer som dricker te, som ger exempel på olika sorters tremor, essensiell treom (skakar när handen är i rörelse) och parkinsontremor (skakar i vila). Det finns behandlingar mot skakningar men det förutsätter förstås att personen får rätt uppföljning och behandling i rätt tid.
– Parkinson är en potentiellt allvarlig sjukdom som kan ge en betydande påverkan på livskvaliteten, säger professor Per Odin, men tillägger att mycket går att göra med avancerade behandlingar.
Även här märks ojämlikheten, tillgången till avancerad, teknikstödd terapi är uttalat ojämn, visar ett diagram.
– Bor man i Östergötland så har man ungefär tre gånger så stor chans att få avancerad behandling som om man bor i Halland, exemplifierar Per Odin.
Han tar också upp den ekonomiska aspekten och hänvisar till en undersökning som visar att den totala kostnaden blir noll kronor om vården förbättras som den behöver göra. Detta eftersom livskvaliteten blir så mycket högre. Exempelvis minskar behovet av särskilt boende, en besparing som gynnar både individ och samhälle.
Parkinsonförbundets vice ordförande Lennart Moberg avslutar seminariet med att berätta om sina egna erfarenheter som anhörig och om vad förbundet vill. Han får också hela publiken att göra ett hopp tillsammans, som en påminnelse om det hopp som forskning, gemenskap i förbundet och politisk påverkan ändå ger om framtiden.
En inspelning av seminariet kommer att läggas ut, här på förbundets hemsida.
Eva-Lena Jansson, ordförande i Parkinsonförbundet, ledamot i regeringens funktionshinderdelegation
Per Svenningsson, professor i neurologi, Karolinska, ordförande i Swemodis (Swedish Movement Disorder Society)
Mathias Sundgren, docent Karolinska, med i expertgrupp Socialstyrelsens utvärdering
Per Odin, professor i neurologi, Lunds universitetssjukhus, ordförande Svenska Parkinsonakademien
Carina Hellqvist, parkinsonspecialiserad sjuksköterska, adjunkt, Linköpings universitet,
Sara Riggare, medicine doktor, forskare, Uppsala universitet, spetspatient
Lennart Moberg, vice ordförande, ledamot Nationell arbetsgrupp för Parkinsons sjukdom
Arrangörer i riksdagen: Ledamöterna Ewa Pihl Krabbe (S) och Peter Ollén (M)
Text: Ingela Hoatson
Foto: Jenny Lundström