Publiceringsdatum: 29 september 2026
Lena Peterson är eldsjälen som brinner för att barn och unga vars anhöriga fått Parkinson ska få ett bättre stöd. Hon är också en ambassadör för alla typer av rörelse, som hjälper kropp och själ att må bättre och sjukdomen att hållas i schack.
Redan 2017 sökte Lena hjälp för sina skakande händer, som gjorde jobbet som barnmorska svårare. Först fick hon höra att det var vanliga, ärftliga skakningar. Lösningen skulle vara betablockerare, men det vill Lena inte ta.
– Så farligt var det liksom inte, jag klarade av att sköta mitt jobb även om det var en obehaglig känsla i armarna. Som om jag varit på gymmet och styrketränat jättehårt.
Lena tycker att det ändå gick ganska fort tills hon fick sin parkinsondiagnos 2018. Då hade hon fått träffa en neurolog och beskrev hur hon varje gång hon borstade tänderna fastnade med handen på samma ställe. Hon fick göra en så kallad DaTSCAN och en kort tid senare kom svaret – Parkinson.
– Jag var nästan säker på att det var Parkinson redan innan, minns hon och konstaterade att det ändå var en lättnad att det inte var något allvarligare.
Lena bestämde sig genast för att ta reda på vad hon skulle kunna göra själv. Hon hittade boxning och hon hittade gruppen Yngre Parkinson Skaraborg. Hon blev genast medlem i Parkinsonförbundet. Lena tog också kontakt med Skövde boxningssällskap och fick dem att tända på idén att starta parkinsonboxning i början av 2019.
– I dag så leder jag boxningen själv. Hade någon sagt till mig i september 2018 att ”Lena, du kommer älska boxning”, så hade jag sagt emot, men… Jag älskar boxningen! Det är jätteroligt!
Men boxning är inte nog. Lena tränar flera gånger i veckan på gym och älskar dessutom att cykla och spela pingis.
– Nu håller vi på att arrangera ett läger för parkinsonpingis i Karlsborg, som förhoppningsvis blir av nästa vår.
På Världsparkinsondagen i april var hon med och arrangerade spinning i Skövde i samarbete med Team Rynkeby, som samlar in pengar till barn med svåra sjukdomar. Det är ett europeiskt välgörenhetscykellag som cyklar till Paris varje år för att samla in pengar till barn med kritiska sjukdomar och deras familjer.
– Det lockar att vara med och cykla till Paris med dem, säger Lena och poängterar samtidigt att man inte måste träna så mycket som hon gör – huvudsaken är att hitta en form av rörelse man trivs med och som blir av.
– Jag har tränat mycket genom hela livet, på olika sätt. Men nu känner jag att det är viktigt att träna för att kunna röra på sig. Jag tror att jag hade blivit mycket mer sittande om jag inte hade tränat. Studier och forskning visar ju att det är bra.
Hon tänker också kreativt, för att hålla igång sina händer stickar hon mycket.
– Sen finns det de som målar, det kan inte jag för jag har tummen mitt i handen. Man får tänka på vad man kan göra för att hjälpa sig själv så mycket som möjligt.
Lena har ett starkt engagemang för barn och unga och hennes yngsta dotter Malin är i startgroparna för att bli ambassadör för Ytan, en stödplattform för ungdomar och unga vuxna mellan 13 och 30 år som lever nära någon med en neurodegenerativ sjukdom. Syftet är att erbjuda gemenskap, information och emotionellt stöd för att hantera känslor och utmaningar som kan uppstå när en familjemedlem eller närstående blir sjuk (läs mer på ytanforunga.se).
Ganska kort efter sin egen diagnos drog Lena igång en lite slumrande verksamhet för yngre med Parkinson i Skaraborg, genom att ringa runt fick hon igång en grupp med ett 20-tal personer. Lena är inte den som väntar på att andra ska agera, hon tar gärna saken i egna händer och det är kanske inte så konstigt att hon i dag sitter som ledamot i Parkinsonförbundets styrelse. I september var Lena tillsammans med Maja Blomqvist, också ledamot i Parkinsonförbundets styrelse, ansvarig för att arrangera en helg för Yngre Parkinson i Härnösand.
– Genom att få gemenskap och hjälpa varandra kan man få ett nätverk. Det är viktigt att kunna mötas på olika ställen. Digitala möten är också jättebra för det kanske inte finns någon mer där man bor. Man kanske är helt solokvist med Parkinson där man bor.
Lena poängterar också att det är viktigt att skapa möjligheter att ses på kvällstid, för dem som jobbar på dagarna. Själv arbetar hon som barnmorska, har abortmottagning och arbetar med rutinultraljud.
– Jag har förlöst i många år men nu jobbar jag på gynmottagningen inom specialistmödravården.
Lena gjorde FN-tjänst i Libanon 1993, som kompanisjuksköterska i sex månader. Där var hon med på sin första förlossning, mitt under brinnande krig. Det var ett team med en svensk och flera franska läkare, så kommunikationen skedde genom tolkning till arabiska, till den födande kvinnan.
– På morgonen kom den franske generalen in och lyfte upp barnet och sa ”åh, vilken vacker pojke”. Då sa kvinnan – han ska heta François!”, berättar Lena, om det oförglömliga minnet.
Efter FN-tjänstgöringen var det dags att förverkliga nästa dröm, när Lena kom in på barnmorskeutbildningen. Sedan har livet rullat på, fullt av aktivitet.
– Jag tycker om att jobba, tycker om att hålla på, konstaterar Lena enkelt.
När det gäller uppdraget som ledamot i Parkinsonförbundets styrelse och hur förbundet kan utvecklas framöver säger Lena att hon brinner för frågan om yngre anhöriga.
– Den kan vi behöva jobba mer med, för de behöver stöd. Jag skulle vilja göra så mycket mer, men i och med att jag jobbar heltid och gör mycket aktiviteter hemma så är det svårt att hinna med. För att få ut budskapet om oss och få fler att bli medlemmar så behöver vi jobba mer utåtriktat. Vi behöver nå människor som har Parkinson, som kanske sitter ensamma, säger Lena.