De första symtomen på Parkinsons sjukdom är ofta diffusa och kommer smygande. Symtomen kan dessutom variera stort från person till person, och även likna symtomen vid andra sjukdomar. Därför kan diagnosen inte ställas utifrån ett enda läkarbesök – läkaren behöver se hur sjukdomen utvecklar sig över tid och veta hur symtomen påverkas av behandling.
Då man misstänker Parkinsons sjukdom brukar läkaren dels ställa frågor om symtomen och dels genomföra en undersökning där patienten får utföra några enkla rörelser.
Om det finns symtom som gör att diagnosen inte är helt klar kan man gå vidare med andra undersökningar. Dessa undersökningsmetoder används i första hand för att utesluta andra diagnoser och därmed öka sannolikheten att diagnosen Parkinsons sjukdom är den rätta. Hit hör analys av effekten av dopaminhöjande läkemedel, analys av ryggmärgsvätska och avbildningstekniker som DT, MR, ultraljud och SPECT.
Vid ett läkarbesök brukar patienten få redogöra för sin sjukhistoria (anamnes). Läkaren brukar också fråga om symtomen: om man har problem med långsamma rörelser, muskelvärk, skakningar eller hasande gång, och om man har svårigheter att knäppa knappar, skriva, resa sig från en stol eller vända sig i sängen.
Därefter undersöker läkaren om patienten har skakningar. Några olika test görs också för att hitta eventuella problem med nedsatt rörlighet eller förlångsammade rörelser, för att se om en kroppshalva är mer utsatt än den andra. Patienten kan ombes att rotera underarmen fram och tillbaka så snabbt som möjligt, eller att lyfta och stampa hälen mot golvet så fort som möjligt. Ett annat vanligt test kallas fingertappning och innebär att man för pekfinger och tumme på samma hand mot och från varandra så snabbt som möjligt. Läkaren undersöker även handleder och armbågsleder med avseende på stelhet, liksom kroppshållning, armpendling och gång.